Eros\' begravning by Hjalmar Bergman
H >>
Hjalmar Bergman >> Eros\' begravning
Pages:
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 Eros' begravning
av
Hjalmar Bergman
--hoppas ni foerstar att det
haer aer en tragisk skildring ur
det verkliga livet.
_Ludwig v. Battwyhl_
1922
Fru Olga Janselius satt vid sitt halvoeppna saengkammarfoenster och
betraktade nagonting, som skulle giva upphov till atskilliga samtal, aen
flera historier samt en del foervecklingar. Den unga fruns morgontoalett
var ej avslutad; hon bar kamkofta och det svarta haret lag i en taemligen
tjock flaeta utmed ryggen. Just da denna flaeta skulle upploesas, hade
kammarjungfrun pa sin matmors hals strax nedanfoer hoegra oerat upptaeckt
ett litet hudutslag, en revorm. Denna akomma orsakas enligt
kammarjungfruns foermenande av en liten men energisk mask, som borrar sig
in i den maenskliga huden, varvid den visar tydlig foerkaerlek foer ung och
mjaell hud. Han aer mer foerarglig aen farlig men boer i alla fall utrotas
och haertill ha de vise funnit ett utmaerkt medel i grodspott. Grodan
lever naemligen av mask och hennes spott, som man finner oeverallt pa graes
och oerter, aer foer masken ett doedligt gift. Sa langt kammarjungfrun. Fru
Janselius begagnade tillfaellet att sprida en smula upplysning. Den sa
kallade grodspotten har ingenting med grodor att skaffa utan aer en
slemmig vaetska, varmed grodsputens--Aphrophora spumaria--larv omger sig.
Haertill genmaelte Bolla, kammarjungfrun, att vare sig en larv eller en
slarv spottat klysan, sa skulle hon daermed foerjaga den elaendiga masken.
Och hon begav sig astad, i flygande flaeng och trallande en hjaertslitande
visa om en mycket olycklig kaerlek. Satillvida var allting gott och vael.
Men naer flickan sprungit oever gardsplanen och just skulle vika om
flygelbyggnadens hoern, moette hon en ung karl, och moetet gjorde slut pa
hennes beskaeftiga bradska. Fru Janselius kaende icke karlen men antog,
att han var en saesongarbetare, anstaelld vid torvupptagningen. Vidare
antog hon att Bolla stannat foer att inhaemta nagra upplysningar roerande
grodspotten. Det foerra antagandet var riktigt, det senare hoell ej
streck. Vissa utmanande roerelser fran den unge mannens sida, vissa mjuka
slingringar hos flickan oevertygade henne om, att samtalet tagit en
galant vaendning. Fru Janselius suckade. Hon stack pekfingern i mun och
bestroek daerefter med sin egen saliv revormen--ty aeven det ska vara
bra--varpa hon loeste upp sin flaeta, kammade sitt har, satte upp det. Hon
suckade aen en gang och atervaende till foenstret. Paret hade foersvunnit,
men en flik av Bollans blarandiga kjortel stack fram vid husgaveln, och
da och da kom en hullig, brunbraend armbage till synes. Samtalet
fortsatte.
Hade fru Janselius varit en pa handling inriktad natur, skulle hon
givetvis ha slagit upp foenstret pa vid gavel och med fa, kraftiga ord
tillraettavisat den foersumliga. Tyvaerr var hon en maenniska med
vetenskaplig laeggning. Passionerad statistiker foell det henne genast in
att ett stort faelt foer vetenskapliga undersoekningar haer lag obrukat. Hur
mycken tid offrar maenniskan pa sitt kaerleksliv? Snabbt uppdelade hon
arbetsfaeltet i trenne rutor: 1) tid foer kaerlekshandlingar (dans, smek,
coitus), 2) tid foer kaerleksreflexioner och foerberedelser (utsmyckning,
"droemmerier", erotiska boecker och skadespel), 3) kaerlekssamtal ("flirt"
till graensen av giftermalsanbud, daer man rakar in pa socialt omrade).
Fru Janselius besloet att genast ploeja en foersta fara pa det stora
faeltets tredje ruta. Hon skyndade till nattduksbordet och ryckte det
lilla damuret ur dess laederetui. Det lilla damuret stod. Hon blickade
upp mot frontespisklockan oever doerren. Stod. Hon vaende sig mot
Minervaklockan, ett konsolur av Per Henrik Beurling. Minerva stod. Fru
Janselius fick ett allmaent intryck av bristande noggrannhet, av slarv,
av laettsinne--vetenskapens loemskaste fiende. Sa erinrade hon sig
vaeckarklockan. Aeven den stod men kunde dragas upp i ett nafs. Med detta
blygsamma men nyttiga instrument i sin hand tog hon ater plats vid
foenstret.
Fru Olga Janselius, dotter till den kaenda professorskan Anna-Lisa
Willman och hennes man professorn, syster till doktor Karolina Willman
och foerfattarinnan Anna-Lisa Djurling, kusin till docenterna Betty
Willman och Lotten Brenner samt amanuensen Lizzy Willman, var sjaelv som
naemnts av vetenskaplig laeggning och hade icke saknat vetenskaplig
ambition. Men ett i de flesta haenseenden olyckligt aektenskap hade
upploest denna fasta ambition i nycker och infall, som nagon gang kunde
fa en viss praegel av foerryckthet, sa fraemmande foer vetenskapen. Och
likvael hade hennes aektenskap gagnat om icke vetenskapen direkt sa
atminstone nagra av dess utoevare. Vid en tidpunkt, da professorskan
Willmans stora representationskostnader hotade att oeverstiga
professorn-kirurgens ej obetydliga inkomster, hade en viss Jan-Petter
Janselius rakat under professorns kniv och efter en lyckad gallstens-
eller njurstensoperation infoerts i professorskans umgaengeskrets. Hans
historia kan icke kallas alldaglig.
Han var yngste son till en foermoegen bergsman, haeradsdomaren Erik Jansson
pa Lilla Klockeberga. Medlemmar av slaekten hade skrivit sig Janselius,
och da Jan-Petter bestaemts foer den laerda vaegen, upptog han det laerda
namnet. Efter ettariga studier vid universitetet for Jan-Petter till
Paris. Fadern hade doett och efterlaemnat en betydande foermoegenhet att
delas pa fyra barn. Jan-Petter tog sin lott i kontanter, och da atta ar
foerflutit hade kontanterna tagit slut. Han atervaende hem, foervandlad.
Han hade rest ut som en ilsket roedharig, fraeknig, uppnaest bondpojke; han
atervaende som en blek, mager, medelalders man med en kolsvart harkrans
kring den kala hjaessan, kolsvarta bryn, boejd naesa, kolsvarta mustascher
och dito pipskaegg. En aen stoerre foervandling foerestod. I naerheten av
Lilla Klockeberga ligger det Brennerska godset Larsbo. Det aegdes av
greve Henrik Brenners barnloesa aenka, ett fruntimmer i svart. De sista
aren av sitt liv aegnade hon med nit at religionen och uppraettade en
missionsskola i en av gardens flyglar. En lada upplaets till
vaeckelsemoeten. Den syssloloese och uttrakade vivoeren, som at nadabroed hos
sin aeldste bror, upptraedde pa dessa moeten, foerst som ahoerare, sedan som
vaeckt och vittne, sedan som talare. Slutligen blev han foerestandare foer
missionsskolan. Aenkegrevinnan besvarade alla invaendningar mot
utnaemningen med de orden: han aer en man, som aelskat mycket och lidit
mycket. Pa sin doedsbaedd gifte hon sig med Jan-Petter Janselius och
oeverlaemnade gods och skola i hans vard. Skolan foersvann foere sorgearets
utgang. Jan-Petter hade ater foervandlats. Hans religiositet hade blivit
hoegkyrklig. Dessutom hade han blivit genealog och uppraettade med nagra
yrkesgenealogers bistand slaekten Janses stamtavla, varvid han papekade
den egendomliga omstaendigheten att huvudmannen i varannan generation
burit namnet Erik, vilket kunde tyda pa en haerstamning fran den Erikska
kungaaetten. En hypotes, som han dock ej ville foerfaekta, endast
framkasta. Foer resten var hans huvudintresse under dessa ar konst. Hans
smak var icke dalig och han hade foervaervat en viss sakkunskap i fraga om
kuriositeter. Han samlade och faeste sig i valet mera vid innehallet aen
vid formen. Det erotiska motivet var hans ledstjaerna; den stralade lika
klart fran en grekisk vas som fran ett forainskt blad.
Vid nagra och femtio ars alder gifte han sig med den tjuguariga Olga
Willman. Han var foeraelskad. Flickan var mager men taemligen kraftigt
byggd, hon hade stora haender och foetter, ansiktets oval var fullaendad,
naesan vackert boejd, oegonen moerka och spelande, en liten smula kisande,
pannan taemligen lag men prydd av en mycket ostyrig och lustig moerk lock.
De stora haenderna, de gaengliga, kantiga roerelserna, de spelande oegonen
och framfoer allt den ostyriga locken kom henne att likna en pojke, och
Jan-Petter, som boerjat troettna pa det renodlat kvinnliga, fann henne
behaglig. Men han ville pa inga villkor gifta sig med henne; lika litet
ville hon gifta sig med honom. Professorskan, som oenskade partiet,
behoevde likvael ej anvaenda vare sig maktsprak eller oevertalningsfoermaga.
Foer att raett foersta hennes taktik maste man vara mor, och vi noeja oss
med att konstatera faktum: yngsta flickan Willman gifte sig med
Jan-Petter pa Larsbo.
Foere aektenskapets ingaende uppraettade Jan-Petter ett gavobrev, som
oeverfoerde aeganderaetten till Larsbo pa hans foersta hustrus, aenkegrevinnan
Brenners, brorson, den da knappt tioarige greve Ludwig Battwyhl.
Avkastning och nyttjanderaett foerbehoell sig Jan-Petter foer livstid och
skulle efter hans doed tillkomma aenkan, sa laenge hon ej traett i nytt
aektenskap. Haeremot reste professorskan invaendningar, men bemoettes med en
foerklaring av sa cynisk oeppenhjaertighet att hon foer foersta gangen i sitt
liv retirerade i hopploes oordning. I trots haerav fick Willmanska slaekten
icke nagon orsak att beklaga giftermalet. Larsbo var givande, dess
foervaltare, schweizaren Casimir Brut, en dugande man, och Jan-Petter
sjaelv visserligen snal men medgoerlig. Denna medgoerlighet var helt och
hallet professorskans foertjaenst. Svaermor och svaerson aegnade varandra en
svaermisk och nagot sliskig tillgivenhet. De foerenades i en fullstaendig
sympati, de hyste bada samma aktning foer allt, som aegde officiell glans
eller som hade utsikt att en gang na denna glans; de hade bada besvarat
livets stora fragor och kunde med lugn aegna sig at de smaerre; de voro
bada tandloesa och koenloesa och behoevde icke doelja nagonting foer varandra;
de hyllade samma etiska och estetiska asikter utom i fraga om viner, daer
Jan-Petter visade prov pa en mera kaenslig smak; de aelskade bada det
skoena och goda saerskilt i dess pikanta former; de svaermade bada foer
genialisk och vaelformad ungdom av bada koenen. Studenter och studentskor,
unga konstnaerer och litterater, som tillhoerde den Willmanska slaekt-
eller vaenskapskretsen, behoevde icke taga haensyn till offentliga
stipendieutdelare. Professorskan, som gaerna fronderade en smula,
beloenade tvaertom den ungdomliga oppositionslustan, saerskilt om den kom
nagon liten skandal astad. Hon hade ett foertjusande muntert lynne. Under
ett decennium kunde Larsbo betraktas som en stiftelse till vetenskapens
gagn och dessutom som ett rekreationshem foer unga vetenskapare. Man har
saledes anledning foermoda, att det Janselius-Willmanska aektenskapet
vaesentligt befordrat den fria forskningen i vart land.
Den unga eller halvunga kvinna, som nu med vaeckarklocka i hand soekte
bestaemma normaltiden foer ett kaerlekssamtal, torde daeremot haft mindre
skael att rosa foerbindelsen. Jan-Petter var rentut sagt en dalig aekta
man. De aektenskapliga plikter, som falla inom det intima samlivets
omrade, skola icke haer beroeras, allra helst Jan-Petter redan foere
broellopet uttryckligen foerklarade sin ovillighet i naemnda haenseende. Men
brist pa ett hall kan ju i viss man motvaegas av oeverfloed pa ett annat.
Larsbofrun kunde ha gjort raekning pa ett komfortabelt liv, noejen,
smycken, resor. Hennes ansprak--om de framstaelldes--blevo icke fyllda.
Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga snalhet ut sin raett. Hon
ville icke tigga slantar och klaeder och fick heller inga. De unga,
fattiga laerdomsljus, som under sommaren voro hennes gaester, pralade i
den fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun sjaelv
gick i sina slitna, urblekta, soendertvaettade bomullsklaenningar. Om
vintern, da makarna mestadels levde allena, var det till och med knappt
om maten. Jan-Petters svaga haelsa kraevde en saerskild diet, och den
matfriska unga frun fick suga pa ramarna. Ocksa foerblev hon mager och
gaenglig aenda till mannens doed foer att under sorgearet fetma pa ett
naestan orovaeckande saett. Och att hon aennu tva ar efter mannens doed gick
klaedd i svart, berodde mindre pa pietet aen pa den omstaendigheten, att
sorggarderoben var den foersta, som hon skaffade sig pa egen fri hand och
med fri boers. Den blev utomordentligt vacker, rikhaltig och naestan
outslitlig.
En egendomlig slump eller mahaenda en hoegre tillskyndelse fogade sa, att
Jan-Petter och hans svaermor laemnade det jordiska pa en och samma dag med
endast ett par timmars mellantid. Man vagar kanske antaga att det band,
som foerenat dessa bada sjaelar, varit starkt nog att trotsa den store
Foerstoerarens skiljande hugg. Hur som helst sa hade fru Olga i ett slag
blivit kvitt ett dubbelt foermynderskap. Sorgen gjorde henne icke blind
foer denna foerdel och hon sade sig sjaelv att hon skulle boerja ett nytt
liv, fyllt av stora och starka intressen. Men hon redde sig illa i den
nya friheten. Hennes kaerlek till boecker hade varit Jan-Petter en nagel i
oegat och foer att i nagon man haevda sin sjaelvstaendighet hade hon laest som
en tentand; naetter igenom hade hon legat pa magen med huvudet inpressat
mellan haenderna, boken under naesan, pluggat. Nu foerefoell henne laesningen
meningsloes. Oedet hade gjort henne till fru pa ett storgods och hon ville
helt aegna sig at dess skoetsel, ett mangsidigt och ansvarsfullt arbete.
Men stopp! Daer stod Casimir Brut pa vakt.
Han var en man, som man moejligen kunde hoppa oever men svarligen komma
foerbi. Axelbredden var foerbluffande, naestan vanskaplig, laengden mindre
imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke saerdeles hoeg men bred och
slaet som en hyvlad planka. Oegonen hade en stark och som oftast ilsken
blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes saega: Na, jag aer
ju inte sa farlig--men akta er! Skaegget var ett praktstycke, moerkbrunt,
armslangt, svaellande och vaelvardat. Ibland doppade han det i soppan,
vred da langsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga sag till, att
dropparna foello tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och
naer fru Olga kom med sina allehanda foerslag och reformer, lyssnade han.
Den unga frun utvecklade sina foerslag med en reda, som bottnade i en
bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig
kunde man se daerpa, att hon hoell bada pekfingrarna uppstraeckta alldeles
som en geisha i en operett. Naer hon slutat, blinkade de mot varandra vid
pass en minut--dock icke till samfoerstand. Casimir Brut svarade:
Gaerna foer mig. Men da gar jag.
Och det kunde ju inte komma i fraga.
Fru Olga maste soeka sig nagot annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade
alltid haft nagon liten foerargelse i bakfickan, vanligen bemaengd med en
viss del spaenning och en viss del oeverraskning. Knappt en kvaell under
det tioariga aektenskapet hade hon gatt till saengs utan att saega at sin
spegelbild: Taenk i alla fall! Och detta lilla "Taenk i alla fall" hade
dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista foerargelse, Jan-Petter
gjorde henne, var denna:
Som naemnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat
konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det foersta skedet.
Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, traesnitt, mezzotinter,
raderingar, teckningar, allt i allt oever trehundra nummer. De upptogo en
betydande del av rummens vaeggytor. Ungefaer haelften voro av den art, att
de trots det mer eller mindre lasciva motivet gaerna kunde lata se sig;
hos den andra haelften oeverskred--om uttrycket tillaetes--det oanstaendiga
anstaendighetens graenser. Jan-Petter foersvarade sin skatt med det
bibelord, som lasten gaerna foer pa tungan: Den renom aer allting rent.
Tyvaerr maste Olga erkaenna, att hennes renhet ingalunda bestod provet.
Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och da Jan-Petter gloemt att i
sitt testamente--som eljest var spaeckat med foerargliga punkter och
klausuler--vaerna den kaera skatten, besloet hon att skaffa den ur huset.
Braenna den kunde hon icke med gott samvete, daertill var dess materiella
vaerde foer stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars
slutna portfoeljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av
sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. Foeljaktligen
gjorde hon med glatt och haemndgirigt mod en utgallring, skilde farena
fran getterna, de oanstaendiga fran de oanstaendigaste, tog de senare fran
vaeggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och--gjorde en
upptaeckt. Pa baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrhaent
men laeslig stil skrivit: Till min aelskade hustru Olga Janselius, foedd
Willman. Haer och var med ett tillaegg: Pa hennes tjugutredje foedelsedag.
Pa hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel foergaeves soekte
doelja en aennu dunklare last, bar paskriften: Till minne av var
broellopsnatt!
Naer hade den putslustige herrn spelat henne det sprattet? Vem vet!
Kanske efter sin doed. Ett foersoek att radera bort dedikationerna,
misslyckades och bladen goemdes pa ett vindskontor. Fru Janselius hade
icke mod att genom ett braennoffer tillfoga den konsthistoriska
forskningen en om aen ringa foerlust. Eftervaerlden skulle fa en
besynnerlig uppfattning om den unga fruns smak; det fick hon finna sig
i. Tyvaerr skulle redan samtidens omdoeme foervillas av Jan-Petters
sataniska pahitt. En dag upptaeckte Ludwig Battwyhl goemstaellet och
underkastade bladen en noggrann granskning. Han hade aldrig sett dem
foerr eller atminstone ej lagt maerke till dem. Ty vem laegger maerke till
det som haenger pa vaeggarna? Han visade dem foer sin vaen Casimir Brut. Sa
foell det honom in, att Lotten Brenner borde se dem. I trots av hennes
docentur och i trots av att hon alltid sov med en anatomisk handatlas
under huvudkudden, ansag han henne vara ovanligt okunnig och tillika
dum. Han slaepade den tjocka flickan upp pa vindskontoret, satte henne pa
det dammiga golvet och omgav henne med etthundrafemtio erotiska akter.
Det visade sig verkligen att hon var okunnig men vetgirig. Ludwig
docerade. Efter en knapp timmes undervisning oeverraskades laerare och
laerjunge av fru Olga. Hon sag sin hemlighet foerradd, hennes hjaerta
stannade, hennes pulsar upphoerde att sla, hennes pekfingrar reste sig
och pekade mot taket. Hon ville ljudloest draga sig tillbaka, men
sinnesroerelsen broet ut i en hel serie kraftiga nysningar. Da rusade hon
in pa vindskontoret, grep Ludwig i kalufsen, slaepade ut honom pa vinden
och oerfilade upp honom.
Senare tog hon honom i foerhoer. Hade han visat bladen foer nagon mer aen
Lotten? Ja, foer Casimir. Nu foell hon i grat, gick till saengs och visade
sig icke mera den dagen. Men foeljande dag tog hon honom ater i foerhoer.
Ludwig bekaende ytterligare ett brott: han hade visat bladen foer Brita
Djurling. Brita Djurling--en sjutton ars flicka! Varfoer hade han gjort
det? Haerpa kunde han icke giva klart besked, men han antog att han gjort
det foer att pigga upp flickan, som var en smula dasig av naturen. Vid
denna bekaennelse vaende sig fru Olga ploetsligt om, icke av blygsel utan
daerfoer att hon alldeles tydligt hoert Jan-Petters fnittriga skratt bakom
sin rygg. En hoerselvilla. Alltjaemt med bortvaent ansikte fragade hon, om
han ocksa visat dem dedikationerna.
Vilka dedikationer?
Dedikationerna pa baksidan!
Nej. Han hade inte tittat pa baksidan. Han tog ett steg mot doerren,
antagligen foer att ga upp och titta, men fru Olga hoell honom tillbaka.
Hon tog honom i famn och kysste honom pa kinden. Han var nitton ar och
en stor odaga, som tre ganger rullat i studenten. Men han hade en
foertjaenst: han var otroligt sanningskaer. I skolan hade han genom sin
uppriktighet vunnit en herostratisk ryktbarhet och laerarkollegiet hade
vid ett par celebra tillfaellen allvarligt dryftat fragan, om icke gossen
borde haenvisas till en anstalt foer sinnessvaga. Denna omutliga
sanningskaerlek var foer oegonblicket och foer fru Olga av stort moraliskt
vaerde. Pojken hade icke sett dedikationerna och foeljaktligen vagade hon
hoppas, att icke heller de andra sett dem. Visshet gavs dock ej, och
fran den dagen blev hon aen mera kaenslig foer alla anspelningar och
tvetydigheter, som kunde taenkas anga hennes sexuella moral. Eller
raettare sagt--aen mera benaegen att i de oskyldigaste ord finna
anspelningar och tvetydigheter.
Bakom denna kaenslighet och misstaenksamhet, som kunna foerefalla en smula
loejliga, lag ett tioarigt lidande, en vael goemd men levande kaensla av
skam. En libertins hustru blir ofta utsatt foer medlidande, alltid foer
misstankar. Den Willmanska slaekten, som till ej ringa del levde av fru
Olgas aektenskap, skulle ha foernekat sin egen moraliska grundsyn, om den
gillat detta aektenskap. En hoegt uttalad foerkastelse hade varit en
ofoersynthet, men det moraliska samvetet aer hos maenniskan (och hos
vaeluppfostrade hundar) sa starkt, att det aldrig later sig helt
undertryckas av haensyn till materiella foerdelar. Daer oppositionen mot
det omoraliska ej tar sig grova uttryck, tar den fina. Foer att raett
skildra fru Olgas liv mellan Jan-Petters broellop och hans begravning,
foer att tillfyllest foerklara hennes foerhallande till sin omgivning och
hennes sjaelstillstand, skulle man behoeva aterge nagra hundratal pikanta
situationer, citera nagra tusental ordlekar, kvicka infall,
skrattretande anmaerkningar. Det lag visst icke nagon bitterhet eller
elakhet i detta raljeri. Slaekten hade nu engang svalt den moraliska
mesalliansen med alla dess konsekvenser och konstaterade endast med
leende vemod att en av dess medlemmar saknade hoegre sedlig halt.
Gentemot detta leende vemod staellde fru Olga envisa och foerbittrade
foersoek att upptraeda som en fanatiskt straeng och noggrann husfru av gamla
skolan. Foersoeken misslyckades jaemmerliga. Hon kunde icke utdela den
minsta lilla skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och hennes
noggrannhet tog sig ej saellan lika loejliga uttryck som nu, da hon med
vaeckarklockan i handen lurade pa sin kammarjungfru. Den daer
vaeckarklockan hade foer resten aennu en uppgift: den var en symbol foer
vetenskapen. Slaektens ringaktning foer hennes lilla person baserade sig
ej blott pa en underskattning av hennes moral utan kanske i aennu hoegre
grad pa ett underkaennande av hennes vetenskapliga laeggning. Daer begicks
saekerligen en stor och svidande ofoerraett. Hon hade redan och med en viss
glans avlagt sin fil. kand., da det Willmanska husets befarade ruin och
Jan-Petters upptraedande inom raeckhall foermadde professorskan att i
egenskap av slaektens oeverhuvud utfaerda ett uppseendevaeckande dekret:
yngsta dottern saknade laeshuvud. Bestoertningen blev utomordentligt stor.
Kalven med tva huvuden aer en mindre saellsynt naturens lek aen en Willman
utan laeshuvud. Naiva medlemmar av slaekten kaende sig skandaliserade och
protesterade. Professorskan svarade med ett hemlighetsfullt och oemt
leende:
Olga har fatt nagonting, som aer baettre aen ett gott huvud.
Vad i helsicke nu da! Baettre aen ett gott huvud? De grubblade.
Ploetsligt gick det upp ett ljus foer dem.
Ett gott hjaerta! Ett gott hjaerta aer baettre aen ett gott huvud. Atminstone
foer omgivningen.
Det blev loesen och den vetenskapliga foerklaringen av det nagot gatfulla
och generande fallet Olga Janselius, foedd Willman. Hon hade ett gott
hjaerta. Som alltid, da en stor upptaeckt gjorts, infunno sig bevisen
sjaelvmant och i legio. 1) I spaed alder hade hon, ehuruvael flaskbarn,
aldrig kinkat utan sovit som en Guds aengel (vilket visserligen berodde
pa, att den straengt upptagna professorskan haellt nagra droppar braennvin
i mjoelken), 2) som minderarig hade hon a) oemt vardat en sjuk krakunge,
b) sjaelvmant laest hoegt foer tante Sara, c) gratit pa julafton och i det
laengsta vaegrat att mottaga sina klappar, daerfoer att hon moett ett fattigt
barn pa gatan, 3) som ung flicka hade hon trots sitt daliga huvud(?)
kaempat sig till sina examina (som om nagon skulle vagat underkaenna
Anna-Lisa Willmans dotter!) blott foer att glaedja sina foeraeldrar, 4) som
ungmoe hade hon skaenkt sin kaerlek at en sjuk och olycklig(?) man, 5) som
matmor visade hon sina tjaenare alltfoer mycken flathet (sant! men hindrar
ej att hon dagligen oenskade dem tandvaerk och andra olyckor), 6) aeven mot
fattiga slaektingar visade hon nagon godhet (med i runt tal 30,000 kronor
om aret!), 7) hon skaenkte den olycklige och foeraeldraloese ynglingen
Ludwig von Battwyhl den oemmaste omvardnad.
Den sista punkten var sann i varje ord utom ett. Ludwig Battwyhl var
ingalunda olycklig; tvaertom maste han betraktas som urtypen foer en
lycklig pojke. Ingen far hade foertryckt honom, ingen mor hade foerdaervat
hans mage eller hans sjaelsstyrka. Han hade levat stoerre delen av sitt
liv i ett skolhushall, som han helt och hallet behaerskade genom sina
talanger, sin naevstyrka och sitt kvinnotycke. Han ingav sina kamrater en
skraeckblandad beundran och sina laerare en fasa, som stundom stegrades
till panik. Han hade relegerats fran tvenne laeroverk och slagit en massa
rekord i diverse idrotter. Vid sjutton ars alder var han en oever hela
landet kaend fotbollspelare, men laemnade i sitt ryktes blomning
fotbollsplatsen till foeljd av ett komplicerat benbrott, som gjorde honom
obetydligt halt och hoegst intressant. Han var kanske alltfoer maett pa aera
men alls icke pa mat, och gom och mage beredde honom dagligen nya
njutningar. Han aegde landets finaste pointer med meterlang stamtavla och
dessutom ett vaelfoersett stall som visserligen icke var hans.
Oeverhuvudtaget kan man saega, att han aegde allt, som icke var hans, och
haeri lag grunden till hans otroliga bekymmersloeshet och hans storartade
frikostighet. Ur hans vaest- och byxfickor rullade staendigt mynt, oever
vilkas haerkomst inte katten gitte grubbla. Hans karaktaer ansags vara god
men misskaend och daerfoer dubbelt god. Hans omutliga sanningskaerlek aer
redan beroerd. Hans flaerdfrihet graensade till oartighet och hans artighet
till naergangenhet--allteftersom det passade sig. Slutligen aegde han en
stark och saellan motad benaegenhet att haenga och slaenga med armarna hart
knutna kring en eller annan fruntimmershals. Willmanska slaekten med dess
djupa psykologiska insikter tydde denna benaegenhet som ett utslag av
barnslig laengtan efter modersoemhet. Det kan vara sant; men i sa fall
visade han en utpraeglad foerkaerlek foer unga moedrar, aeven sadana som voro
yngre aen han sjaelv. Sin fostermor, den goda fru Janselius, dyrkade han
med en passion, som paminde om kattens passion foer rattan. Hennes
vaelsvarvade lilla person kramades i de langa pojkarmarna, tills hon
kippade efter andan. Jan-Petter i livet hade asett dessa oemhetsanfall
med fnittrande vaelbehag. Damerna Willman torkade gaerna en tar ur
oegonvran. Fru Olga riste sig och burrade upp sig som en hoena i regn. Hon
skaemde verkligen bort honom, men det berodde mindre pa det goda hjaertat
aen pa en fullstaendig ofoermaga att halla honom stangen.
Pages:
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17